Maria - bara som jag är

Nä så här trodde man väl aldrig att det skulle bli. När man blev mamma så trodde man väl att allt skulle vara som vanligt och att livet skulle flyta på i sitt. Man skulle jobba och sköta om barn och hem. Men inte på detta vis... Wilma trivdes ju med att vara på dagis och att vara borta i bland. Hon ville åka och hälsa på folk. Men men skulle kunna säga att det har vänt ganska så fort där.

Nu lider hon av svår ångest och vill inte lämna mig. Hon är jätte rädd över att jag inte ska komma tillbaka. När det blir söndag så börjar hon att må jätte dåligt och framkallar så att hon spyr. Hon gråter och har ont i magen. Som igår när vi va i Bollnäs på en affär. Pappa skulle följa med Wilma på toaletten. När dom kom tillbaka mot oss och hon inte ser mig så hör jag hur hon i panik bara skriker efter mig. Hon håller mig hårt i handen hela tiden och släpper mig inte alls. Hon är så rädd hela tiden att jag ska försvinna bort. Hur man nu kan tänka så när man bara är 4 år. I bilen på väg till Bollnäs så börjar hon först att gråta och vill åka hem för att hon har ont i magen. Tack och lov så lugnade hon ner sig.

Idag så tog jag iallafall tag i allt efter en väldigt jobbig natt. Jag ringde bvc som jag äntligen fick tag i. Förklarade hur det låg till med allt och jag fick nummret till en barn psykolog. Ringde till henne och pratade in ett meddelande så hon ringde upp mig efter ett tag.
Med henne så pratade jag länge om hur Wilma är nu och om man kollar tillbaka ett halv år. Hela tiden när jag pratade med henne så va gråten nära. Men som vanligt så biter man ihop. Jag fick iallafall till svar att det är långt ifrån normalt och att Wilma har svårt ångest som vi måste få hjälp med snabbt. Jag är så otroligt orolig för Wilma. Hon mår inte bra och jag mår inte bra som det är nu. Men jag vet iallafall att vi kommer att få hjälp och att den hjälpen inte är långt borta. Vi skulle få en tid så fort som möjligt så att man kan få reda ut det som är fel. Eftersom att Wilma inte kan tala om vad som är fel så blir det ännu jobbigare. Jag når inte fram till henne alls. På ett sätt så har jag släppt på detta nu tills vi får hjälp och på ett sätt så tänker jag hela tiden. Men jag orkar snart inte tänka mera eftersom att det bara snurrar runt i huvudet.

I morgon är det dans. Jag ska hjälpa till att gå igenom dom danser som vi redan har lärt oss. Det ska verkligen bli jätte roligt att få göra det och att man har fått det förtroendet. Ska kolla igenom allt i morgon bara så att jag har koll. Men eftersom att hem situationen är som den är så känns det som om jag sviker Wilma när jag åker iväg. Men om jag ska orkar vara en bra mamma till henne nu så måste jag få komma bort och ladda om. Då vet jag att jag orkar lite till.
Sen har jag tagit tag i min träning. Den räddar mig oxå nu. Jag tränar nästan varje dag. Jag tycker att det är så skönt att bara stå å trampa i 35 minuter för då rensar man kroppen på allt.

Nä jag ska nog gå å ta en dusch nu och sen sova. I morgon så blir det träning direkt på morgonen och sen till stan för att lägga om semestern lite. Vi ska ju åka till Spanien. Kommer att bli så roligt.

Det känns som om detta inlägg blev rörigt. Men så är livet just nu. Rörigt. Men hjälp är på väg.

Hej