Skulle tro att det är på tiden att jag skriver lite igen..Mitt liv
Ja jag vet väl igentligen inte vart jag ska börja. Det har varit en ganska så jobbig period nu ett tag. Har tänkt att jag ska skriva så många gånger om detta men varje gång jag har börjat så har jag tagit bort allt och stängt ner bloggen... Men nu ska jag göra ett nytt försök igen.
Om man ska ta det från början så va det ju 2003 när jag blev påkörd av en bil bakifrån. Jag stod still vid en korsning och bilen bakom mig bromsade inte i tid så den körde in i mig. Efter det så har jag haft en konstant värk i min nacke och rygg. Såna här gånger är det ju verkligen tur att man har en försäkring. Synd bara att försökringsbolg är så tröga över att man verkligen har fått en skada.. Kan ju säga att jag är inte kvar med den försäkringen längre.
Men iallafall... Åren går ju och jag har så satans ont mest hela tiden. Rätt vad det är så försvinner all denna smärta. Så klart undrar man ju varför. Tydligen så va jag gravid. Under 9 månader så hade jag inte alls nån smärta. Kan säga att det va väl dom bästa 9 månaderna i mitt liv efter olyckan. Wilma föddes och två dagar senare så va smärtan tillbaka. Tiden går och allt gör ju mera ont igen. När jag blir gravid igen så trodde jag att smärta skulle försvinna igen. Men inte på samma sätt som den hade gjort tidigare. Fick ta värktabletter när jag va gravid med Hjalmar vilket jag verkligen ogillar. Men va gör man då???
Hur som helst. Om man ska ta det från det att Hjalmar föddes så kan jag säga att man har kommit in i nån form av divala.. Kan inte sätta fingret på vad det är. Men jobbigt är det.
Tänk er själva att vakna på morgonen och känna att det bara dunkar i fötterna. Ni kliver upp från sängen och inser att man knappt kommer att ta sig ner för trappen för att det gör så ont när man går.
Stoppar i mig tabletter till frukost och tabletter mest hela tiden. Det är verkligen inte roligt. Man har stickningar i fingrarna i bland. Vissa dagar kan jag knappt hålla i en penna utan att man ska börja gråta.
Det gör ont när man står, går, ligger och sitter. Dessa dagar då har man väl mest bara lust att ligga kvar i sängen för att sova. Men det funkar ju liksom inte när man har två barn att ta hand om.
Det som ändå är jobbigast är att mitt minne har börjat att svika mig. Varje morgon så måste ta allt i samma ordning för annars så glömmer jag bort vad jag har gjort. Gå upp, ge hästarn mat, klä på mig och barnen, starta bilen och sätta in barnen, släppa ut hästarna och slå på strömmen. När vi ska till dagis så måste jag bara komma ihåg att svänga av så att vi kommer dit. Sen blir det ju lite jobbigt när man kommer till stan och undrar om man verkligen släppte ut hästarna eller hur va det... När det blir så här då är jag helt slut när jag ska börja jobba.
När jag väl är på jobbet så måste koncentrera mig till max för att komma ihåg allt. Vet med mig själv att jag kan se sur och grinig ut men det är bara för att jag måste ha sten koll på vad jag håller på med hela tiden.
När jag åker hem från jobbet så måste jag komma ihåg att svänga in till dagis för att hämta barnen igen så att dom inte blir kvar där. Sånna här saker är väldigt jobbiga så när kvällen kommer så är jag ofta så slut och har ont i huvudet eftersom att man har spänt sig en hel dag.
Fick veta av en läkare att man kan glömma saker när man har den smärta som jag har.
Jag tror inte att folk förstår hur jag har det. Man har en skada som inte syns och i dagen samhälle så är det ju lite så att syns det inte så finns det inte.. Men jag vet att det inte är så.
Alla dessa tabletter som jag stoppar i mig varje dag gör att jag inte blir så hungrig vilket leder till dåligt humör och att man nästan svimmar. Hemma blir jag påmind om att jag måste äta. Hur kul är det när man är 29 år och nån säger aåt mig att nu måste du äta Maria.. Inte så roligt kan jag lova.
Men hur som helst. Jag har väl ett sådär roligt liv igentligen tur att man har barnen och alla goda vänner som verkligen piggar upp en. Har ett jobba där jag trivs som bara den. Troligen dom bästa arbetskamraterna som man kan ha.
Nu är det dax att fylla på tablettfrådet i kroppen och försöka sova lite. Blir nog hemma med Hjalmar i morgon då han har blivit jätte förskyld.
Det va allt för mig. Ska skriva oftare. Lovar det!
God natt och hej,
Om man ska ta det från början så va det ju 2003 när jag blev påkörd av en bil bakifrån. Jag stod still vid en korsning och bilen bakom mig bromsade inte i tid så den körde in i mig. Efter det så har jag haft en konstant värk i min nacke och rygg. Såna här gånger är det ju verkligen tur att man har en försäkring. Synd bara att försökringsbolg är så tröga över att man verkligen har fått en skada.. Kan ju säga att jag är inte kvar med den försäkringen längre.
Men iallafall... Åren går ju och jag har så satans ont mest hela tiden. Rätt vad det är så försvinner all denna smärta. Så klart undrar man ju varför. Tydligen så va jag gravid. Under 9 månader så hade jag inte alls nån smärta. Kan säga att det va väl dom bästa 9 månaderna i mitt liv efter olyckan. Wilma föddes och två dagar senare så va smärtan tillbaka. Tiden går och allt gör ju mera ont igen. När jag blir gravid igen så trodde jag att smärta skulle försvinna igen. Men inte på samma sätt som den hade gjort tidigare. Fick ta värktabletter när jag va gravid med Hjalmar vilket jag verkligen ogillar. Men va gör man då???
Hur som helst. Om man ska ta det från det att Hjalmar föddes så kan jag säga att man har kommit in i nån form av divala.. Kan inte sätta fingret på vad det är. Men jobbigt är det.
Tänk er själva att vakna på morgonen och känna att det bara dunkar i fötterna. Ni kliver upp från sängen och inser att man knappt kommer att ta sig ner för trappen för att det gör så ont när man går.
Stoppar i mig tabletter till frukost och tabletter mest hela tiden. Det är verkligen inte roligt. Man har stickningar i fingrarna i bland. Vissa dagar kan jag knappt hålla i en penna utan att man ska börja gråta.
Det gör ont när man står, går, ligger och sitter. Dessa dagar då har man väl mest bara lust att ligga kvar i sängen för att sova. Men det funkar ju liksom inte när man har två barn att ta hand om.
Det som ändå är jobbigast är att mitt minne har börjat att svika mig. Varje morgon så måste ta allt i samma ordning för annars så glömmer jag bort vad jag har gjort. Gå upp, ge hästarn mat, klä på mig och barnen, starta bilen och sätta in barnen, släppa ut hästarna och slå på strömmen. När vi ska till dagis så måste jag bara komma ihåg att svänga av så att vi kommer dit. Sen blir det ju lite jobbigt när man kommer till stan och undrar om man verkligen släppte ut hästarna eller hur va det... När det blir så här då är jag helt slut när jag ska börja jobba.
När jag väl är på jobbet så måste koncentrera mig till max för att komma ihåg allt. Vet med mig själv att jag kan se sur och grinig ut men det är bara för att jag måste ha sten koll på vad jag håller på med hela tiden.
När jag åker hem från jobbet så måste jag komma ihåg att svänga in till dagis för att hämta barnen igen så att dom inte blir kvar där. Sånna här saker är väldigt jobbiga så när kvällen kommer så är jag ofta så slut och har ont i huvudet eftersom att man har spänt sig en hel dag.
Fick veta av en läkare att man kan glömma saker när man har den smärta som jag har.
Jag tror inte att folk förstår hur jag har det. Man har en skada som inte syns och i dagen samhälle så är det ju lite så att syns det inte så finns det inte.. Men jag vet att det inte är så.
Alla dessa tabletter som jag stoppar i mig varje dag gör att jag inte blir så hungrig vilket leder till dåligt humör och att man nästan svimmar. Hemma blir jag påmind om att jag måste äta. Hur kul är det när man är 29 år och nån säger aåt mig att nu måste du äta Maria.. Inte så roligt kan jag lova.
Men hur som helst. Jag har väl ett sådär roligt liv igentligen tur att man har barnen och alla goda vänner som verkligen piggar upp en. Har ett jobba där jag trivs som bara den. Troligen dom bästa arbetskamraterna som man kan ha.
Nu är det dax att fylla på tablettfrådet i kroppen och försöka sova lite. Blir nog hemma med Hjalmar i morgon då han har blivit jätte förskyld.
Det va allt för mig. Ska skriva oftare. Lovar det!
God natt och hej,
Kommentarer
Postat av: Linda
Vad tråkigt att läsa att du mår så dåligt... Jag blir ledsen för din skull. Men jag hoppas att du kan få hjälp av nära och kära? Du nämner inte Daniel så ofta, men jag hoppas verkligen att han också gör saker hemma och att det inte bara är du som måste ta hand om barn, städa och tvätta. Ingen orkar allt.
Jag vet att det inte är lätt att ha att göra med Försäkringskassan, de är verkligen pain in the ass, men du kanske ska försöka bli sjukskriven? Din läkare borde kunna hjälpa dig att intyga hur dåligt du mår. Även om du trivs med att jobba så kanske det kunde vara skönt att få vila ordenligt, för att orka komma igen?
Jag önskar dig all lycka och jag hoppas att din smärta går över.
Tänker på dig. Kram.
Trackback
