Maria - bara som jag är

Ja jag vet att jag inte har skrivit på länge. Men jag har haft annat att tänka på så jag har varken haft ork eller lust till att skriva nå alls.
Vet inte riktigt vart jag ska börja bara...

Men om vi tar från den dagen då vi inte visste om svärfar skulle överleva. Det va fredagen den 12 mars. Danne och Peter hade varit till sjukhuset och hälsat på. Allt va bra. Han va pigg och dom kunde prata lite med honom. När klockan sedan va runt 6 på eftermiddan/kvällen så ringer telefonen. Då ska dom akutoperera svärfar bara för att magen har svällt upp. Vi sitter här hemma hos oss i soffan och pratar lite om allt som har hänt. Tårarna rinner ner för kinderna. Vi väntar bara på att dom ska ringa i från Gävle och säga att allt har gått bra. Men dom ringer aldrig. Det gick många timmar innan dom äntligen ringer och säger att han nu ligger i respirator bara för att kroppen ska få vila. Han ligger även med öppen buk. Vilket betyder att en del av magen är öppen bara för att alla svullnad som hade blivit ska få vila. Dom har satt in en "svamp" i magen som suger bort all vätska. Det va tydligen en hel del...
Sen så blev det lördag och Wilma fyllde 3 år. Vi sa ifrån dom flesta som skulle komma och gratta henne. Varken jag eller Danne orkade med nå kalas. Så bara dom närmsta kom och firade henne. Man kände på hela huset att alla va ledsna över vad som hade hänt. Men Wilma fick iallafall lite kalas vilket va skönt.

Sedan så kom måndagen. Danne hade sjukskrivit sig. Vilket va bra. Han ringde till mig och sa att vi skulle åka ner till Gävle för att doktorn ville träffa oss. Jag som va på jobbet talade om hur det låg till så det va helt ok att åka för min del. Vi fick prata med en jätte snäll läkare som talade om hur det låg till med honom. Innan vi åkte hem så träffade vi svärfar. Han låg där med en massa slangar överallt. Danne orkade inte se honom alls. Jag, Peter och Britt stod inne med honom ett tag. Men det va jobbigt att se honom det måste jag då säga.

Sedan så har dagarna gått. Allt har varit ovisst om hur det ska bli med honom.

I lördags så fyllde han år så jag och Wilma åkte ner och hälsade på. Han va jätte trött men det gick ändå bra. Wilma hade köpt en nalle till honom så att han inte skulle behöva vara själv där på sjukhuset. Gullungen min det.
När vi skulle åka hem så skulle han in på operation in för vilken gång i ordningen vet jag inte. Så i bilen hem funderade man ju på vad som skulle hitta den här gången. Senare på kvällen så ringde jag och hörde hur det va med honom. Då hade man hittat ett blodkärl som hade brustit så han hade fått en massa blod i buken. Men nu va det lagat och han sov.

Igår morse så ringde jag ner för att höra hur det va med honom. Då fick jag prata med honom själv. Vilken lycka det va. Han va pigg men ändå trött vilket man kan förstå. Så när vi hade pratat klart så ringde jag Peter och sa till honom att vi åker ner eftersom att han va så pigg.
Så när det blev framåt eftermiddan så packade vi in oss i bilen och åkte ner till honom. Barnen va oxå med. Tror att det gjorde honom gott att få träffa barnen en sväng. Det va riktigt kul att se hur pigg han va.

Tänk vilka komplikationer det kan bli. Just nu så funkar inte njurarna så bra och tarmarna hade inte kommit igång igår. Men innan vi åkte så vill han på huset som han själv sa. Så jag ska ringa senare och höra hur det gick för honom igår med magen.
Sen så är det väl bara att hoppas att benen kommer tillbaka igen oxå. Just nu så funkar inte dom heller.

Man trodde väl aldrig att det skulle gå så här som det gjorde. Han har verkligen svävat mellan liv och död några gånger. Men som det ser ut nu så kanske han får lämna iva den här veckan.

Nä nu ska jag ta mig lite mera kaffe och sen så ska vi gå ut.

Hej